Tankar om: Kärlek

Can anybody find me somebody to love?

Kärlek finns överallt ...i låttexter, bilder, på bloggar, hos vänner... överallt omkring mig! Inte konstigt att jag längtar efter det ibland. Just nu har jag hamnat i en sådan svacka där allt jag ser och kan koncentrera mig på är kärlek, jag vill vara kär ...hellst i världens mest underbara kille! Men var hittar jag honom och en ännu svårare fråga ...hur får jag honom att bli kär i mig?
Alla dessa gamla klyschor har jag funderat över de senaste dagarna. Jag vet att jag bara ska slappna av och vara mig själv och så kommer kärleken komma när jag som minst anar de ...JAG vet de men kan någon berätta de för min hjärna, den verkar inte vilja lyssna på mig utan njuter istället av att plåga mig med alla dessa tankar och få mig att känna mig ensam. 

Jag överlever, de gör jag alltid, men de känns så svårt att koncentrera sig på annat just nu. Jag ser kärlek i allt! Jag har kärlek på hjärnan! :P 
Ska försöka tänka på dem som står mig nära och uppskatta dem istället för att hänga upp mig på den som saknas. Allt kommer lösa sig 

Med kärlek <3 
// Sandra

Só queria ter um ombro pra apoiar minha cabeça. Um pescoço pra sentir o perfume. Uma mão pra acariciar meu rosto e cabelo. Um rosto pra beijar. Um corpo pra abraçar. Um peito pra me esquentar e um coração pra escutar as batidas cardíacas alheias.

 

Ny kategori

Jag har alltid sagt att jag använder min blogg lite som en dagbok och då är de väll dags att jag börjar bli djup på riktigt! Varje gång jag känner att jag har mycket tankar om något så ska jag kunna skriva ner de i ett inlägg under kategorin "Tankar om:" ...Låter väll smart?! :D
Inlägget här nedan blir de första och tar upp ämnet 'Ensamhet'. Enjoy!

Tankar om: Ensamhet

När jag skrev att jag kände mig rastlös förut va de nog mer att jag kände mig ensam ...jag tog mig precis ett varmt bad och låg och funderade lite över ensamhet och jag ska nu försöka sammanfatta mina tankar lite...

Jag fryser alltid på hösten och jag skojar inte nu, jag fryser nästan konstant. De är som att jag fryser inifrån på något sätt och detta medför ofta att jag går omkring och tänker dagarna i enda, blir lite smått insjunken och något som man kanske skulle kunna beskriva som tillfälligt deprimerad, saken är att detta bara sker när jag är ensam! När jag är helt ensam en dag på hösten så känner jag mig alltid frusen och spenderar nästan hela dagen med att försöka hitta något sätt att värma mig på ...jag tar ett varmt bad, kryper ner i sängen bland mängder av täcken eller allmänt hittar ett trevligt och lagom mörkt rum att sitta i och slänger an filt över mig. De brukar kännas bra, som en bra idé i ungefär 2 minuter men sedan känns de som om något fattas ...sällskap av någon som verkligen förstår sig på mig! Som om de enda som verkligen skulle kunna värma mig är en annan människa, "Han", that special someone!

Jag vet att de kan låta som om jag mår verkligt dålig när jag skriver så, men de gör jag inte ...det är bara som att jag känner en extrem längtan eller saknad efter någon, någon som jag inte riktigt vet vem de är ännu! Dessa dagar kan ibland komma flera efter varandra och ibland går de veckor när jag nästan varje ensam stund drabbas av dessa känslor. Såfort jag är tillsammans med människor som jag verkligen trivs med och kan ha skoj med så känns dessa känslor väldigt avlägsna, de är därför de är så svårt att hitta någon att prata med om dem.
Man placerar ju på sätt och vis in de folk som står en närmast i olika fack och när man får ett problem så vet man precis vem eller vilka som man vill prata med det om. De beror ju iofs också väldigt mycket på problemet och vilken sorts respons man egentligen vill ha ..vill jag ha medlidande och lite bekräftelse så ska jag prata med mamma för då mår jag alltid bättre, vill jag ett logiskt svar eller mer av en riktlinje mot vad som är smartast att göra så ska jag prata med pappa, han är väldigt bra på att inte slicka mig i såren och bara säga de jag vill höra utan få mig att känna mig starkare men på samma gång också medveten om hur mycket han bryr sig. Jag har också väldigt bra kompisar att prata med :)
Men i just denna frågan så vet jag inte vem jag ska prata med ens om jag verkligen vill prata med någon om de, de är som om jag måste vara säker på att någon är precis i samma sinnesställning som jag innan man kan börja prata om de riktigt djupa sakerna och jag brukar alltid känna de som att den enda som verkligen skulle kunna förstå är "Han"!
Jag längtar verkligen efter att ha någon i mitt liv! Någon speciell, någon att älska :) Samtidigt vet jag att jag mycket väll troligen aldrig kommer hitta någon som är så perfekt, men man får väll se vad som händer. 

De är dagar som dessa som jag tycker att repliken "Lämna mig inte ensam här med mina tankar!" känns som något av de starkaste och mest logiska som någonsin skrivits.

När jag mår bra så lyssnar jag alltid på musik och är sprallig och flummig men när jag är på detta humör så brukar de bara kännas oärligt att lyssna på glad musik och för deprimerande att lyssna på riktigt sorgliga ballader ...Nä de allra bästa är att låta någon annan sätta på ett passande "soundtrack". Nu satte mamma precis på Sonja Alldén, något som jag aldrig hade kommit på tanken att sätta på men som konstigt nog ändå lyfter stämningen och som gör att jag känner mig som hemma :) Jag känner redan att mitt humör är påväg att lyftas upp och att de kommer att bli en mysig kväll, men jag tror att de endå kan vara extremt hälsosamt att ha sådana här fundersama-dagar, de får en att uppskatta ens omgivning lite mer, sålänge man hittar ut ur de i tid och inte blir för deppig. Jag har ju faktiskt hela livet på mig att försöka finna någon, och sålänge de får en att må bra och känns rätt för tillfället så gör de inte heller något om man tar några små detour:ar på vägen ;)



RSS 2.0